Det händer så mycket just nu så jag har en dag när jag ”zoomar ut” och tackar för att de osynliga får bli så belysta. Ska försöka förklara vad jag menar.
Ända sedan den här hjältemammanomineringen började har Invisiblefriend och det jag gör blivit otroligt belyst. Bara de tre sista dagarna har tre tidningar skrivit om det, Expressen och Världen Idag i måndags, och nu var jag och hämtade lokaltidningen som också skrivit om det. Visst är jag tacksam även om det offentliga aldrig riktigt varit min grej. Men ska man vara bottenärlig kan ju vem som helst hamna i att –oh vad detta är kul, jag får synas. Men de som känner mig vet min vånda kring publicitet och skrattar åt det som nu händer.
Veckan innan barnen började skolan var vi ett par dagar i fjällen och vandrade. En dag tog vi oss till Nipfjället. På vägen dit såg vi renar och fantastisk natur. Väl framme vid parkeringsplatsen upplevde man ett mindre kaos blandat med förväntan. Folk klev ur sina bilar, snörde sina kängor, tog fram sina vandringsryggsäckar och hela tiden kom fler bilar. Mitt i allt detta bestämde sig en renflock för att vandra rakt igenom parkeringsplatsen och ta sig fram mellan bilarna. Barnen var minst sagt förvånade över allt som hände.
Men väl på väg upp för fjället slogs man av den storslaga utsikten och naturen och ett otroligt lugn infann sig. Halvvägs upp satte jag mig ner och tog detta kort. Parkeringsplatsen sjöd fortfarande av liv långt där nere och bilar kom och åkte. Även om det skedde i just det ögonblicket var det som att jag hade zoomat ut och satt på avstånd och kunde ändå njuta av ögonblicket .
Det är vad jag vill försöka säga, jag zoomar just nu ut. Tittar på allt det som sker men en bit ifrån och känner en tacksamhet att de osynliga får bli så belysta.
Om du går igen saker som kan upplevas som tumult och lite rörigt… zooma ut och du får en annan bild av allt.