Ett omtumlande första dygn på vår resa tillsammans mellan Invisible Friend och Thoren Business school. I detta inlägg kommer eleverna själva berätta om sina upplevelser kring denna dagen och det första uppdraget.
Vi besökte ett center som heter Mittrapab community, som ligger mitt i slummen dit barn får komma. Föreståndaren Komsan brinner för detta center som en plats dit barnen får komma. Han berättar för mig om de stora drogproblemen i området och att de flesta vuxna har alkoholproblem. Hit kommer barnen till olika aktiviteter och på kvällarna kommer studenter från universitetet för att undervisa barnen i olika ämnen.
I onsdags fick vi dela ut ca 60 dockor där.
Här är elevernas egen berättelse…
(förberedde dockorna som skulle delas ut)
“Resan till Khon Kaen gick snabbare än förväntat. När vi landade åkte vi direkt till hotellet och några timmar senare var det dags för första besöket – järnvägsbarnen.
Vi promenerade i hettan från hotellet tills vi kom till ett järnvägsspår som vi trodde inte var i bruk eftersom det var flera barn som satt där och lekte. ”Farang! Farang!” utbrast de glatt när de såg oss komma, vilket betyder ”Utlänning! Utlänning!”.
De sprang glatt framför oss medan vi klev över spåren till en helt annan värld. Där de bodde såg ut som ett ställe vi skulle slänga våra sopor, det var fullt med små skjul, skräp, små träplankor som räddade en från att bli lerig av smutsiga pölar och mitt uppe i detta bodde familjer med sina barn som förvånansvärt verkade otroligt glada och livliga när de nyfiket och glatt lekte framför oss och tittade blygt på oss.
Ögonen var fulla av liv och om vi hade mött dessa barn i en annan miljö skulle man aldrig gissa på att de bodde under sådana här omständigheter. De började skratta och tramsa runt med varandra i olika poser när våra kameror kom fram.
Vi gick in i deras lilla sal som är deras dagcenter tillsammans med dem och mannen som startat upp dagcentret. Här får barnen leka, umgås och får utbildning i olika ämnen. Barnen satte sig ner på golvet och väntade spänt på dockorna.
Efter att de fått information på thailändska om dockorna ställde de sig artigt på led för att få dockorna och de tackade blygt innan de tog emot dockorna. De fick pennor som de satte sig ner med och började rita deras ansikten med.
Vi gick och satte oss med dem och blev överösta med barnen som stolta visade upp sina ansikten och ville att vi skulle skriva våra namn på dockornas kroppar. Det kändes ovant att flera barn ivrigt började ställa sig i led för att få våra namn skrivna på deras dockor, vårat besök betydde verkligen mycket för dem och de var så nyfikna på oss och frågade vuxna på thailändska om våra namn.
Kvällen när vi kom hem var vi helt utmattade och somnade på sekunden vi la huvudena på våra kuddar, det var väldigt svårt att ta in det vi gjort det senaste dygnet. Från kalla Stockholm till en fattig kåkstad i hettande Khon Kaen i norra Thailand. Det var inte förrän dagen efter man började fundera och tänka över vart vi varit och vad vi sett. Det var så surrealistiskt när man gick där att tänka att familjer lever i dessa små skjul 24 timmar om dygnet, året runt. Detta är barnens vardag, deras liv – allt de vet. Järnvägen var som passagen in i deras fattigdom, men något man alltid kommer att minnas är deras glädje, vilket får en att tänka över faktorerna till ens egna glädje i vårat moderna samhälle där hemma”
Vårt första uppdrag slutfört,vi berättar mer snart…