En dag med mycket glädje. Idag har vi besökt barnhemmet Ban Luk Rak här i utkanten av Khon Kaen.
Här bor och lever 45 barn i åldrarna 5-15 år. De bor och undervisas på samma plats och merparten i praktiska ämnen. De hade haft en lärare där och tillsammans med barnen lärt dem bygga lerhus. De hade höns och en ko och byggt en egen liten simbassäng.

Jag låter även denna gång eleverna från Thoren Buisness School berätta omdagens besök och utdelning av ”nya vänner”

Efter att igår ha gjort i ordning dockor vad det dags att lämna dockor. Idag besökte vi barnhemmet Ban Luk Rak Som många andra besök möttes vi utav barn som skrek ”falang, falang” vilket betyder utlänning. Det var främst killar som mötte oss vid bussen medan tjejerna var lite mer tillbaka dragna. Vi kommer nog aldrig glömma den första killen som kom fram och började nypa oss på magen och pussa oss på kinden.

Vi samlades i en sal på barnhemmet medan läraren på barnhemmet berättade för oss om barnhemmet och hur de jobbar. Så fortsatte Pell som vanligt berätta om dockorna och dess bakgrund. Barnen ställde sig sedan i två led och väntade ivrigt på att få sina dockor. Och när sedan både dockorna och browniesarna hade delats ut så började barnen att rita ansiktena på dockorna och läsa de små lapparna på dockorna.

Vi utmanade på en rejäl fotbollsmatch i den gassade solen. Thailand mot Sverige. Det märktes att barnen var på sin hemmaplan. Något som vi trodde skulle bli en enkel match visade sig bli mycket tuffare än vi trott. Planen var att vi skulle låta barnen vinna men vi alla insåg rätt snabbt att vi var tvungna gå all in. De yngre barnen satt lite på sidan i något som liknade en koja. Men som sedan förvandlades till en frisör salong. Där flera utav oss fick små flätor i håret.

Vid hemfärden samlades barnen runt bussen och många försökte få plats. Tyvärr så gick inte det även om vi hade velat ta med oss alla hem.

Under tiden vi var på barnhemmet tänkte man inte speciellt mycket på om vad som hänt barnen och att många var föräldralösa. Deras glädje och energi förträngde våra tankar och precis som läraren sa i början ” Här på Ban Luk Rak är vi som en stor familj!

Josefin och Rebecka