När man ser alla som skriver och berättar om adventspyntande, julmusik och julbak har jag svårt att få in den känslan just nu. Vanligtvis älskar jag denna tid när man får julstöka. Här är det 35 grader varmt, kvavt, folk överallt och hundar på gatorna. Det enda som skulle kunna påminna mig om vad som pågår hemma är den megastora julgranen överpyntad utanför ett köpcenter som bara känns felplacerad.
Igår började dagen med att hämta upp mjölk och nybakta brownies som Pell bakat. (Denna fantastiska thaivän som arbetar med oss i Asien) Sen for vi till det kommunala barnhemmet Khaen Thong här i Khon Kaen. Detta är ett stort barnhem med 196 barn som är mellan 0-6 år som väntar på att få bli adopterade.
De allra minsta fick vi inte träffa idag, men de kommer sända bilder när de fått sina dockor. De menar på att de inte har sin mamma och kan amma, så de har sämre immunförsvar och håller dessa mindre barn ifrån de större pga infektionsrisk.
Vi fick förbereda tallrikar med en brownie och mjölktetrapack, och sen kom de och fyllde bord för bord från ca 1,5 års ålder och upp. Efter att de ätit sin brownie med stor lycka fick de sin Invisiblefriend. De lite större barnen fick sitta kvar och rita ansikten på sina dockor under tiden som Pell berättade att de nu har en osynlig vän på andra sidan jorden.
Lyckan lyste i deras ögon och det var ett surr som var öronbedövande när de jämförde sina fina dockor som de kramade om.
Denna resa är min 12 åriga dotter med. Att få se henne dela ut dockor till barnen som förundras av hennes vita hy och blonda hår och vill hålla hennes hand och bli burna av henne värmer modershjärtat.
Du kan vara med och uppmuntra och belysa ett av dessa barn genom att beställa en Invisiblefriend. Jag tänker låta barnens Invisiblefriend-dockor få en central roll i hemmet denna jul, för att påminna oss hemma om dessa barn. Vi har det väldigt bra.
Det var en tanke som slog mig och förföljde mig hela dagen efter besöket på barnhemmet. Det kändes som en enda stor ”vänthall”. Det fanns bilder på lyckliga slut på kontoret där man fick se par som adopterat barn. Jag frågade vad som är bakgrund till att de flesta barnen är här. Svaret var att en del barn hade föräldrar i fängelset, en del var bara förkastade och lämnade för att de inte var önskade, en del hamnade där efter att föräldrar separerat och ingen av dem ville ta ansvaret att ta hand om dem.
Den sista kommentaren jag fick från min dotter innan vi lämnade barnhemmet …
-Mamma, kan vi inte adoptera ETT barn i alla fall!