Tända ljus på frukostbordet, julstjärnor i fönstret, pepparkaksfil, prat om luciafirandet i skolan igår, toarullar till dagens julpyssel i skolan, chokladkalendern, julkrubba, önskelista för julklappar. Går det att ta miste på att julen närmar sig!?
En tid när man drar sig nära och kära och upplever en massa glädje… men är det så för alla?
Kommentaren från min son mitt i morgonstöket innan alla kom iväg till skolan högg tag i mig.
Även om mitt dagliga arbete handlar om att belysa dessa minsta är det så lätt att vi bara dras med i en vardagsrytm som bara rullar på. Det var något som jag fick mig en tankeställare nu när jag var i Thailand.
En av dagarna i Khon Kaen var jag inne och besökte kvinnorna i fängelset där vi varje vecka besökte dem när vi bodde där 2008-2009. Det blev en del kära återseenden. Flera av dem fanns fortfarande kvar sedan vi bodde och arbetade där. Men samtidigt gjorde det ont i mig att de fortfarande satt inne. Jag tänkte mycket på det när jag gick ut genom de fyra grindarna som skilde mig och friheten mot deras alltid likadana vardag. När jag åkte därifrån gjorde det ont i mig när jag tänkte på hur mycket jag varit med om de två senaste åren och för dem är varje dag likadan sommar som vinter, vardag som högtidshelg.
Min dotter som själv var med på denna resa och delade ut dockor på barnhem, sjukhuset för cancersjuka barn och på ett hiv-hem svarade sin lillebror:
– Man kan ju säga att de som fått en Invisiblefriend-docka fick en lite tidig julklapp i alla fall!
Med denna lilla diskussion om hur man firar jul vill jag idag utmana dig att sträcka dig utanför din vardag som rullar på. Gör som flera redan gjort. Ge bort en Invisiblefriend och uppmuntra ett barn någonstans som sitter i ett fängelse eller växer upp på ett barnhem. Låt dem få veta att någon tänker på dem.
Ta vara på dina nära och kära i jul och uppmuntra varandra medans vi har varann.