Har ikväll varit och lämnat dockor på Arlanda till Kristin som åker till Kurdistan. Hon fick med sig 20 dockor och skall besöka två kvinnofängelser.
När jag gick ut till bilen fick jag en klump i magen och tårarna ville komma. Jag ville också åka med! De flesta gör allt för att få komma ut ur fängelser. Jag gör så mycket jag kan för att få komma in. Kanske svårt att förstå, men en del upplevelser och möten med människor får en att göra saker man aldrig trodde att man skulle göra.
Denna lilla flicka har för alltid satt spår i mitt hjärta. Jag mötte henne i det fängelse som Kristin nu skall besöka igen. Förra året i december en vecka innan jul var jag där. Känslan när vi klev innanför murarna och mötte dessa kvinnor var först med både bävan och undran vad besöket skulle ge. Men efter att varje dag under en vecka möta dessa kvinnor från morgon till kväll i ett syprojekt förändrade mig. Att få vara där och ge dem kunskaper i sömnad men också en stor skopa uppmuntran i den situation de var är obetalbar.
Där var hon, den lilla blyga flickan. För varje dag som gick vågade hon närma sig den konstiga kvinnan som talade annorlunda och lärde hennes mamma att sy. För varje dag som gick blev hon mer nyfiken och sken upp när vi kom. Kanske också för att jag smög ner lite godsaker i hennes ficka varje dag, och ett leende som lyste upp hela hennes ansikte förgyllde min dag. Hennes försök att lära mig arabiska fick de grå betongväggarna att eka av hennes skratt.
När vi kom hem efter vår vistelse där var det knappt en vecka kvar till den svenska julen med klappar och hela den stora kommersen runt den. Tankarna kring förra julen fick mig att tänka extra på vad det är som är av värde…
Det är snart ett år sedan jag mötte henne. Ikväll fick jag höra att hon fortfarande är kvar med sin mamma innanför murarna, mitt hjärta ville bara brista.
Nu i veckan får hon en Invisiblefriend-docka och någon som kommer tänka på just henne lite extra.
Jag vill tillbaka…