Idag är det lite mer än en vecka sedan jag kom hem från vår resa till Thailand i samarbete med Thoren Business School.
Resan var helt fantastisk på så många sätt. Jag var så laddad att ta tag i en massa uppgifter när jag kom hem, nya utmaningar, följa upp alla platser och barn vi besökt. En praktikant som skulle jobba hos mig, föreläsning om ett par dagar och inte nog med det, kontoret ska flytta sista november!!! Nya skoldockorna är på väg för att snart vara till försäljning.
Det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Men nu har jag bara fått gilla läget, en riktigt besvärlig luftvägsinfektion satte stopp för det mesta i veckan som var.
In och ut på vårdcentral och fått kortisonbehandling och inhalerar fortfarande kontinuerligt. Låter kanske som jag gnäller, men så är det inte. Längtar mer än någonsin att få komma igång ordentlig att dela med mig till dig vad vi gjorde denna resa och vad det fick betyda för just de barnen som vi fick träffa denna resa. Önskar så att du som läser hade kunnat få vara med och uppleva det som vi fick dela med barnen.
Tredje gången jag var på vårdcentralen i veckan tittade sköterskan på mig och sa, hm du får nog hålla dig hemma från sådana här resor, det tar så hårt på dig.
Åkte hem och tänkte…
Visst är det jobbigt att knappt få luft, men jag har det så mycket bättre än barnen på canceravdelningen…
visst är det jobbigt att bli sängliggande, men jag har en säng ett hem och en familj till skillnad från en del barnhemsbarn
visst är det jobbigt att ta mediciner som gör att man svullnar, men jag har mediciner till skillnad från barnen vid järnvägsslummen
Längtar redan efter nya uppdrag där vi kan få uppmuntra dem som ingen sett eller tänkt på…ska bara bli frisk först!
genom denna resa gjorde vi något nytt, mer än 450 blev sedda på denna resa
We did the impossible, we reached the invisible
(15 åriga mammor i slummen på centret vid järnvägen)