De sista dagarna har varit lite upp och ner. Nyligen basunerades det ut på mama.nu och i expressen.se om de fem nominerade hjältemammorna. Idag såg det ut så här på expressen.se
Telefonen började ringa, och det var från expressen, sedan Världen Idag och nyss den lokala tidningen som om det som hänt skulle vara en nyhet. Jag är ju fortfarande samma Jenny som under ett och ett halvt år jobbat med detta projekt som mitt hjärta bultar för.
Senast idag fick jag frågan igen av en journalist… känner du att du är en hjältemamma?
Ursäkta svaret, men inte ett dugg. Mitt hjärta blev förvandlat den dagen jag mötte dessa minsta och har inte slutat slå lite extra för de osynliga. Om du brinner för något så känner du dig säkert inte heller som en hjälte, det är ju något inifrån som får dig att göra det du gör. Inte för att andra ska se det och klappa dig på huvudet.
Nu är jag ju ändå glad att detta får bli belyst i media… varje gång jag får berätta om dessa osynliga barn blir de lite mer synliga.
När det skulle ha basunerats ut en nyhet var när vi kommit hem från Thailand. Det var inte samma Jenny som kom hem från missionsfältet som det var innan vi åkte. Jag fick tag på något som förvandlat mig och som jag började springa med.
Få tag i det där som finns nedlagt i just dig och börja springa du också… det är jättekul!
Det finns fortfarande möjlighet att rösta på årets hjältemamma, du kan gå in här
http://www.mama.nu/Arets-mama/