Vissa människor, stora som små sätter spår i ens liv. Denna lilla flicka har gjort det.
Jag mötte henne när vi under en veckas tid var inne i ett Irakiskt fängelse med ett syprojekt genom Erikshjälpen. Under sju dagar var jag och en väninna hos internerna och hade en kurs i sömnad och hårklippning. Där mötte jag henne, hon är bara fyra år och får dela säng med sin mamma i ett rum med tolv andra kvinnor och barn.
Första dagen sitter hon på golvet bredvid sin mamma vid symaskinen och leker med ett trasigt paraply. Hon är väldigt blyg.
Andra dagen hade jag köpt med ett litet block, kritpennor och ett kexpaket. När jag satte mig på huk och gav henne detta var det först som allt stod still. Hon titta på mig med stora mörka ögon och ansiktet sprack upp i ett stort leende. Lyckan hade inga gränser, hon for upp och visade snabbt sin mamma vad hon fått. Jag själv var ej beredd på att dessa små saker kunde glädja någon så mycket.
De följande dagarna hade jag alltid någon liten chokladbit eller kex som jag hade med mig. Jag satte fingret över munnen som för att tysta någon, tittade på henne och lade ner en godsak i hennes byxficka varje dag. Hennes fnissande och lyriska lycka finns kvar kvar i mig, när hon sneglar för att se när mamma tittar på.
Hon brukade plocka en blomma och sätta bakom sitt öra, och hämtade även en till mig. Det blev en liten rutin varje dag när vi klev in i fängelset. Hon försökte lära mig en del arabiska ord och fick därigenom dagens dos av skratt.
Idag har denna lilla flicka fått en “invisiblefrienddocka” och har alltså en osynlig vän i Sverige som tänker på henne och har en likadan docka.
Tyvärr finns det många sådana här barn i fängelser världen över, men du kan vara med och belysa och uppmuntra deras vardag genom att också bli en Invisiblefriend.