Jag fick ett sms som fick mina tårar att rinna, jag ska berätta varför.
Om vi ska vara ärliga, visst är det så att vissa människor kan du möta och träffa flertalet gånger, men kommer ändå gå dig obemärkt förbi i ditt liv. Sen finns det guldkorn som är lite mer sällsynta. Du möter dem en gång och det påverkar dig resten av ditt liv.
Jag hade den förmånen för ett par månader sedan. Jag fick möta Bengt!
Bengt växte upp under extremt tuffa omständigheter. Livet var tufft mot Bengt redan tidigt. Och nu de sista åren led han dessutom av aggressiv cancer.
För något år sedan hade Bengt fått höra talas om Invisible Friend genom gemensamma bekanta. Han hade blivit väldigt tagen av hela vår ide och kunde identifiera sig med de ”osynliga barnen” vi jobbar för och även de som har cancer. Han önskade få en “Invisible Friend” (läs på vår hemsida vad det är) och även träffa mig för att få höra mer om vårt arbete.
Jag åkte med min vän för att besöka honom. Vi kom fram till ett litet hus som hade storleken som en liten stuga med lågt i tak och bara det mest nödvändiga som inredning. Vi möts av en liten man med ett otroligt lugn, och varmt leende. Trots cancern som flåsade honom i nacken att ta kål på honom vilken dag som helst har jag aldrig mött någon med ett sådant lugn och frid. Blev otroligt påverkad och kände som att himlen var nära i hans lilla hem. Ett möte där tiden för ett ögonblick stod stilla och jag värderade och var tacksam för livet.
Bengts ärliga och uppriktiga längtan att få höra om Invisible friend gjorde mig ödmjuk i vårt möte. Jag fick en klump i halsen när jag berättade om de barn vi möter när Bengt satt mitt emot mig med tårar i ögonen. När vi talat en bra stund tog jag fram en Invisible Friend docka som är kopplad med ett barn i Thailand som också kämpar med cancer. Bengts ögon blev stora, han tog dockan till sig i sin famn, kramar den som om det vore ett riktigt barn och lät tårarna rinna…jag kommer aldrig glömma det.
Detta sms fick jag av min vän två dagar innan Bengt dog. (IF, förkortning på Invisible Friend)
Sista året hade Bengt öppnat sitt hjärta för Gud och hela tiden levde han som ett mirakel på övertid och kom i kontakt med människor som tog honom till en kyrka där han upplevde en upprättelse som människa, fick en underbar gemenskap med nya vänner som brydde sig om honom och älskade honom in i det sista. Fick höra hur han hade sagt till någon de sista dagarna i livet att det sista året var hans bästa trots cancern!
För några dagar sedan kom sms:et som fick mig att gråta. Bengt hade dött.
Det stod att innan Bengt dog hade han bestämt att om någon i samband med hans begravning vill skänka något så ska det gå till Invisible Friend.
Hur säger man tack till någon som lämnat jorden innan oss?
Tar emot och ger det vidare.
Tack Bengt! Den tro du hade får mig att vara övertygad att där du nu är, så är du inte längre Invisible.