När jag för ett tag sedan kom hem med tre dockor till mina barn var ögonen stora av förväntan. De har ju hört mamma prata i oändlighet om dessa fängelsebarn och barn på barnhem.
Men ännu en gång satte jag mig ner och gav dem varsin Invisiblefriend och förklarade på nytt. Det här är en docka som ett annat barn får en likadan och som har samma nummer som ni.
Mina barn har varsin Invisiblefriend i ett Irakiskt fängelse. Eftersom jag varit där själv och besökt kunde jag ingående berätta för mina barn hur de barnen har det. Att de får dela säng med sin mamma, sitta på ett golv och äta, en liten asfalterad utegård där de får leka. Och att en del av barnen inte kan lämna fängelset för att det inte finns familj eller släktingar som vill ta emot dem.
Min tolvåring har förstått och är en stolt Invisiblefriend, min åttaåring har många frågor kring barn och fängelse och tänker mycket kring detta. Min femåring skrattade lite nervöst när han fick sin riddare och jag undrade vad han tänkte.
Den kvällen hade alla barnen sin osynliga vän vid huvudkudden när de somnade.
Dagen efter skulle vi ut på en liten utflykt, och femåringen tar på sig skorna och tar riddaren under armen och går ut. Jag ropar efter honom och frågar. -Ska du ta med dig dockan ut? varpå jag får ett svar som får mig att rycka till.
– Ja mamma, pojken måste ju få följa med på en utflykt!
Samma kväll får jag en fråga från min åttaåring. Han tittar på sin riddare och frågar:
-Mamma, kommer den här pojken någonsin lämna fängelset? Jag blir berörd av vad som snurrar i deras huvuden och svarar:
-Ja, den pojken har inte gjort något fel, och jag tror att det finns en framtid och plan för den pojkens liv, men just nu får han i alla fall vara tillsammans med sin mamma.
– Ja vilken tur, får jag till svar.
När jag lämnar pojkarnas sovrum den kvällen är jag berörd på djupet av att detta påverkar även barnen som har den osynliga vännen här i Sverige.
Gå in och beställ och bli en osynlig vän till ett utsatt barn du också.