Idag väckte tuppen oss 06:00. En väldigt konstig känsla i en stad som huserar 4 miljoner människor. Bilar, mopeder, cyklar, barn, höns och hundar, blandat i ett vimmel av kvalmig avgasig och dammig luft.
Vid halv åtta började vår resa (då du som bäst låg och sov, vi är 6 timmar före). I en trafik du inte kan föreställa dig om du inte varit i de här trakterna innan. Förbi fiskodlingar och samhällen som är byggda på träpålar ute i vattnet. Under en timme hade vi på ena sidan hade Mekongfloden och andra sidan en sjö. Och mellan detta var den väg vi färdades på med livligt mötande trafik. I två timmar skumpade vi fram, Pell, min vän och tolk från Thailand med vår chaufför Chanda.
Väl framme i Kampong Chanang väntade otåligt lite mer än 150 barn på oss. Vi hann inte mer än ut ur bilen så började de inifrån byggnaden att sjunga. Över 35 grader varmt och strömavbrott (med andra ord inga fläktar som fungera) klev vi in.
Vi fick berätta varför vi var där och att de skulle få en Invisiblefriend i ett land där det nu är lika kallt som i deras kylskåp, då skrattade de gott. Lyckan var stor när vi delade ut dockorna. Men mitt hjärta höll på att gå itu när vi upptäckte att de inte hunnit meddela oss att det fanns fler barn än beräknade dockor. En pojke på 5 år började storgråta. Turligt nog har vi fler dockor i Phnom Penh, så de ca 8 barnen som denna gång blev utan kommer om tre veckor att få sina dockor när vår kontakt reser dit igen.
Barnen som denna gång fick varsin osynlig vän bor och lever i Kampong Chanang, och går i förskola och skola vars föräldrar är väldigt fattiga. De är mellan 1 och 12 år och lyckan lyste i ögonen oavsett åldern.